Debatt mellan Jimmie Åkesson och Mona Sahlin.

Den 19 april fick Åkesson den stora äran att äntligen debattera mot Mona Sahlin. Det var en debatt många såg fram emot och förmodligen var det betydligt fler som såg den än debatterna mot Schlingmann och Ullenhag.

Åkesson hade nu en mycket stor chans att visa upp sig och sitt parti för den breda allmänheten och klargöra var de står. Det första man måste säga är att Åkesson i delar av debatten föreföll mer självsäker än Mona Sahlin. För att vara partiledare för s klarade sig Mona Sahlin mycket dåligt. Men i delar av debatten kom hon med argument som Åkesson hade lite svårt att hantera.

Det finns, återigen, mycket att anmärka på i Åkessons retorik, men sammanfattningen blir ändå att han klarade sig ganska bra och nog kan anses som vinnaren av de två.

Det som saknades i debatten var andra argument än ekonomiska och sociala. Åkesson talade alldeles för mycket om utanförskap och integration när det borde handla om överlevnad och nationell självständighet. Men han får även denna gång godkänt, även om denna skribent inte är nöjd med de lösningar som sd presenterar utan anser att det måste till mycket mer om Sverige ska undgå att bli en bananrepublik.

Debatten mellan Jimmie Åkesson och Per Schlingmann

Så var det dags igen. Den 15 april möttes Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna och Per Schlingmann från moderaterna i en debatt arrangerad av TV 8. Den blev Åkessons andra offentliga debatt på kort tid.

Åkesson är inte bara partiledare för sd, han kanske är deras bäste debattör eftersom han fick representera partiet även i denna debatt.

Den första delen av debatten handlade om arbetsmarknadspolitiken. Efter en stunds debatt fick en gäst, invandrarkvinnan Anastasia, som är egen företagare med tvåhundra anställda förklara att invandrare minsann tillför väldigt mycket. Hon berättade att var fjärde läkare är invandrare att vården är beroende av invandrare, att lokaltrafiken är beroende av invandrare osv. Per Schlingmann talade om att vi kommer att behöva mer arbetskraft på grund av en åldrande befolkning.

Åkesson svar blev ett luddigt tal om risken för att invandrare hamnar i utanförskap istället för att konfrontera den politik som lett till att så många invandrare befinner sig här. Nu började man se Åkesson som en ganska osäker debattör som inte var tillräckligt rutinerad för att kunna sätta sina motståndare på plats. En tydligare debatt från Åkesson om det demografiska problemet skulle behövts här.

När Anastasia frågade Åkesson om han ville utvisa henne (hon hade dubbelt medborgarskap) ur Sverige om hon begick ett allvarligt brott kunde han inte svara på det. Om han inte ens kan svara på en sådan fråga, hur ska sd då ens kunna tala om frågor som handlar om återvandring. En svensk nationalist måste här ha blivit tveksam till Åkessons förmåga att svara på en väldigt enkel fråga, som berör det ämne han borde kunna allra bäst. Det var pinsamt. Åkesson lade själv till att ”man inte kan utvisa människor med svenskt medborgarskap”. Här borde han istället ha tagit upp debatten om medborgarskapets betydelse och förklarat att man bör upphäva medborgarskapet för dem som kommit in i landet på falska grunder (kanske uppemot 70 % av alla s.k. flyktingar). Om man inte ens tar upp ämnet kommer Sveriges problem aldrig att bli lösta. En debatt om det skulle säkert skapa både rubriker och ge sd ökat stöd. Det är ju faktiskt precis det en debatt borde handla om.

När programledaren frågan Åkesson ”Tycker du att det är bra att kvinnor jobbar mer?”, så svarade Jimmie Åkesson jakande på den frågan. Det svaret var mycket pinsamt och tyder på stor okunnighet om det mesta i samhället och om total brist på jämförelsematerial med andra samhällen. Faktum är att det är få länder i världen som har så många kvinnor ute på arbetsmarknaden och så få kvinnor hemma med sina barn som just Sverige. Här skulle Åkesson naturligt ha svarat med ett rungande Nej, och förklarat att de borde vara hemma med familjerna i större utsträckning. Det är ju deras världsledande inträde på arbetsmarkanden som bidragit till den låga nativiteten i Sverige. Genom fler hemmavarande kvinnor skulle värdet av familjeliv kunna öka och familjens status höjas. Även om man vände på det och först ökade nativiteten så skulle totalt sett fler kvinnor ändå stanna hem därför att barn behöver en hemmavarande mor (i första hand). Svenska kvinnors dubbelarbete och stress är välkänd på många håll ute i världen, men inte här hemma. I debatten om familjepolitiken borde också Åkesson ha berörs att Sverige är världsledande i antal singelhushåll vilket är att allvarligt tecken på något sjukt i samhällskroppen. Åkessons svar var ytterligare ett exempel på stor okunskap.

Sedan försökte Åkesson vinna poäng på att man ville ta krafttag mot tvångsgifte. Det inlägget hade visserligen kunnat leda till en kvasidebatt som berör vissa invandrargruppers kulturella mönster. Om de har turban eller inte i vårt land, om de gifter sig med en eller flera, om de tvingar sina barn att gifta sig med någon är deras sak, inte vår. Vad debatten måste handla om är hur de skall återbördas till sina hemländer. Den debatten måste man klara och där måste man vara tydlig.

Abortdebatten klarade han däremot hyfsat bra och kunde för tittarna berätta att 1 miljon foster aborterats. Det var ett viktigt omnämnande.

Sd:s inträde i vardagsrummet är i alla fall positivt och ger förhoppningsvis nytt bränsle i debatten om invandringspolitiken och den katastrof som hotar Sverige om man inte arbetar för återvandring av de som finns här.

Jimmie Åkessons debatt med Erik Ullenhag

Sverigedemokraterna är ett parti med nästan 20 år på nacken. Efter en lång och ganska händelselös period med en intetsägande bromskloss till partiordförande har partiet äntligen fått lite luft under vingarna. När de yngre förmågorna från Skåne tog över efter Mikael Jansson hände det som borde ha hänt många år tidigare. Partiet tog ett rejält kliv framåt i alla opinionsmätningar. Det hänger ihop med de duktiga sydsvenskarnas envisa arbete med att få ordning i partiet.

Hur partiets politik ser ut och hur deras interna arbete brister eller fungerar avser jag inte att beröra här. Inte heller kommer jag att nagelfara allt som sades i debatten. Jag gör endast en allmän kommentar om partiets första riktiga framträdande.

Den 12 april 2007 fick Sverigedemokraternas unge ordförande Jimmie Åkesson möjlighet att debattera mot Folkpartiets Erik Ullenhag. Hur klarade sig då Jimmie Åkesson? Man kan svara på olika sätt beroende på hur man ser på sammanhangen. Med hänsyn till Åkessons låga ålder och brist på erfarenhet kan man säga att det gick det rätt bra. Han gav ett säkert intryck, han såg prydlig ut, var varken kontroversiell, extrem eller alltför medlöpande. Ingen kan med någon heder i behåll säga att han eller hon skulle kunnat göra det bättre. Det finns naturligtvis många som verkligen skulle kunna det bättre, men då måste de bevisa det först. Åkesson har i alla fall gjort det.

Man kan också se saken på ett helt annat sätt och framhålla att hans framträdande var mindre bra

Om man ska jämföra Ullenhag och Åkessons framtoning så gick det inte att komma ifrån att Ullenhag gjorde ett bättre intryck om man bortser från vad som sades. Han verkade lite mer artig, medan man bakom Åkessons fasad kunde ana en viss bufflighet.

Om man lyssnar på vad de sade så blev det en debatt i politikens trista tecken. Felaktigheter, angrepp på sina politiska motståndare och svarigheter att klara argumenten präglade dem bägge.

När Ullenhag gick till angrepp mot Åkesson och sd:s nazianstrukna historia gjorde Åkesson misstaget att angripa de övriga partierna för att de (också) ha ett brunt förflutet. Åkesson hade här kunnat lägga till att de övriga partierna faktiskt hade en politik som var betydligt bättre, betydligt mer nationell och betydligt mer ansvarsfull än idag. Dessutom borde han snabbt ha sammanfattat vad deras politik (sedan de gjort sig av med det nationella tankegodset) lett till. Han borde ha jämfört 1950- och 60-talets idyll med hur samhället ser idag. Man fick känslan av att han ville ställa i sig i det anti-nationella ledet genom att själv smutskasta den forna nationalismen i andra partier.

Åkessons TV-debut är i alla fall intressant och kommer förmodligen att bidra till förstärkning av sd om han sköter sig.

När politikerna talar

Politiker är ett ett ganska säreget släkte. Om man inte orkar springa runt på politiska möten för att höra vad politiker vill säga kan man lyssna på riksdagsdebatter, radio eller se och höra dem i TV.

Det är ganska fantastiskt att människor går in i ett parti så hårt att de låter sin själ fjättras av de ord och den retorik som omger dem. De blir slutligen fångade i ett nät av floskler, som de upprepar var de än befinner sig, då de tror att andra människor behöver just deras världsbild. Och oavsett hur många kloka ord som sägs blir den fångade politikern sällan eller aldrig påverkad av sådant. I stället upprepar man sina åsikter, och försöker till varje pris bevisa att just de har rätt. Ibland är det naturligtvis så, men inte alltid.

Sedan finns det en del politiker som visserligen kan ha en egen uppfattning, men den är bara privat. Som respresentant för ett parti är han bakbunden och får inte hänge sig åt att ha egna uppfattningar. Då hamnar med största sannolikhet ute i kylan, ensam utstött och vanhedrad.

Lite enkelt sammanfattat är detta en del av partipolitikerns vardag. Och ingen verkar vilja göra något åt det.

I själva verket är det oerhört viktigt att bryta med det system som låser in människors kreativa och intellektuella förmåga så att de inte tillåts fungera i det samhälle där de verkligen skulle behövas. Om vi skapade en politisk kultur där politiker fick framföra sina uppfattningar fritt skulle det bli lättare för väljare att ta ställning i olika frågor. Väljarna skulle kunna göra bättre val. Debatten skulle vitaliseras och samhället skulle ganska snabbt genomgå det reningsbad det behöver.

Den svenska politiska vardagen känns unken och trist. Människor är rädda för att framföra åsikter och de enda som vinner på det är de som sitter på den makt de inte vill förlora till andra.

Om vi nu behöver få nya partier, så tror jag att det är väsentligt att de nya politikerna ges stora intellektuella friheter. Det räcker med att ange tonen i de viktigaste nationella frågorna och de frågor en nation inte får överge, men i övrigt måste frihetlighet vara den ledstjärna som för samhället och nationen framåt.

En förutsättningen för att det ska fungera i praktiken är att skolan redan från början lär medborgarna att inse att de faktiskt finns olika åsikter och att de måste respekteras. Likaså måste samhället uppnå ett stadium där människor faktiskt kan tala sansat med varandra, trots olika åsikter.

Men Sverige är inte på väg åt det hållet. Länge har landet drivits åt det håll där vissa åsikter fördöms offentligt och de som har dessa fördömda åsikter aldrig tillåts försvara sig. Så får det inte vara.

Ännu en blog

Då öppnar jag en blogg för att kunna skriva av mig lite grann då och då. Kanske någon gång per månad eller oftare, jag vet inte. Kanske mera sällan. Det får visa sig.