Sverigedemokraterna är ett parti med nästan 20 år på nacken. Efter en lång och ganska händelselös period med en intetsägande bromskloss till partiordförande har partiet äntligen fått lite luft under vingarna. När de yngre förmågorna från Skåne tog över efter Mikael Jansson hände det som borde ha hänt många år tidigare. Partiet tog ett rejält kliv framåt i alla opinionsmätningar. Det hänger ihop med de duktiga sydsvenskarnas envisa arbete med att få ordning i partiet.
Hur partiets politik ser ut och hur deras interna arbete brister eller fungerar avser jag inte att beröra här. Inte heller kommer jag att nagelfara allt som sades i debatten. Jag gör endast en allmän kommentar om partiets första riktiga framträdande.
Den 12 april 2007 fick Sverigedemokraternas unge ordförande Jimmie Åkesson möjlighet att debattera mot Folkpartiets Erik Ullenhag. Hur klarade sig då Jimmie Åkesson? Man kan svara på olika sätt beroende på hur man ser på sammanhangen. Med hänsyn till Åkessons låga ålder och brist på erfarenhet kan man säga att det gick det rätt bra. Han gav ett säkert intryck, han såg prydlig ut, var varken kontroversiell, extrem eller alltför medlöpande. Ingen kan med någon heder i behåll säga att han eller hon skulle kunnat göra det bättre. Det finns naturligtvis många som verkligen skulle kunna det bättre, men då måste de bevisa det först. Åkesson har i alla fall gjort det.
Man kan också se saken på ett helt annat sätt och framhålla att hans framträdande var mindre bra
Om man ska jämföra Ullenhag och Åkessons framtoning så gick det inte att komma ifrån att Ullenhag gjorde ett bättre intryck om man bortser från vad som sades. Han verkade lite mer artig, medan man bakom Åkessons fasad kunde ana en viss bufflighet.
Om man lyssnar på vad de sade så blev det en debatt i politikens trista tecken. Felaktigheter, angrepp på sina politiska motståndare och svarigheter att klara argumenten präglade dem bägge.
När Ullenhag gick till angrepp mot Åkesson och sd:s nazianstrukna historia gjorde Åkesson misstaget att angripa de övriga partierna för att de (också) ha ett brunt förflutet. Åkesson hade här kunnat lägga till att de övriga partierna faktiskt hade en politik som var betydligt bättre, betydligt mer nationell och betydligt mer ansvarsfull än idag. Dessutom borde han snabbt ha sammanfattat vad deras politik (sedan de gjort sig av med det nationella tankegodset) lett till. Han borde ha jämfört 1950- och 60-talets idyll med hur samhället ser idag. Man fick känslan av att han ville ställa i sig i det anti-nationella ledet genom att själv smutskasta den forna nationalismen i andra partier.
Åkessons TV-debut är i alla fall intressant och kommer förmodligen att bidra till förstärkning av sd om han sköter sig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment