När politikerna talar

Politiker är ett ett ganska säreget släkte. Om man inte orkar springa runt på politiska möten för att höra vad politiker vill säga kan man lyssna på riksdagsdebatter, radio eller se och höra dem i TV.

Det är ganska fantastiskt att människor går in i ett parti så hårt att de låter sin själ fjättras av de ord och den retorik som omger dem. De blir slutligen fångade i ett nät av floskler, som de upprepar var de än befinner sig, då de tror att andra människor behöver just deras världsbild. Och oavsett hur många kloka ord som sägs blir den fångade politikern sällan eller aldrig påverkad av sådant. I stället upprepar man sina åsikter, och försöker till varje pris bevisa att just de har rätt. Ibland är det naturligtvis så, men inte alltid.

Sedan finns det en del politiker som visserligen kan ha en egen uppfattning, men den är bara privat. Som respresentant för ett parti är han bakbunden och får inte hänge sig åt att ha egna uppfattningar. Då hamnar med största sannolikhet ute i kylan, ensam utstött och vanhedrad.

Lite enkelt sammanfattat är detta en del av partipolitikerns vardag. Och ingen verkar vilja göra något åt det.

I själva verket är det oerhört viktigt att bryta med det system som låser in människors kreativa och intellektuella förmåga så att de inte tillåts fungera i det samhälle där de verkligen skulle behövas. Om vi skapade en politisk kultur där politiker fick framföra sina uppfattningar fritt skulle det bli lättare för väljare att ta ställning i olika frågor. Väljarna skulle kunna göra bättre val. Debatten skulle vitaliseras och samhället skulle ganska snabbt genomgå det reningsbad det behöver.

Den svenska politiska vardagen känns unken och trist. Människor är rädda för att framföra åsikter och de enda som vinner på det är de som sitter på den makt de inte vill förlora till andra.

Om vi nu behöver få nya partier, så tror jag att det är väsentligt att de nya politikerna ges stora intellektuella friheter. Det räcker med att ange tonen i de viktigaste nationella frågorna och de frågor en nation inte får överge, men i övrigt måste frihetlighet vara den ledstjärna som för samhället och nationen framåt.

En förutsättningen för att det ska fungera i praktiken är att skolan redan från början lär medborgarna att inse att de faktiskt finns olika åsikter och att de måste respekteras. Likaså måste samhället uppnå ett stadium där människor faktiskt kan tala sansat med varandra, trots olika åsikter.

Men Sverige är inte på väg åt det hållet. Länge har landet drivits åt det håll där vissa åsikter fördöms offentligt och de som har dessa fördömda åsikter aldrig tillåts försvara sig. Så får det inte vara.